babylonsjukan

crappy life, crappy friend, crappy shit, crappy everything.
Allt är dålig, allt är sämst.

Denna dag var nästan bäst.
Onödigt att skriva upp alla bra människor.

Liksom jag har nästan mått bra hela dagen.
Men bara ett telefonsamtal away har förstört mycket, väldigt mycket.
Jag kan inte säga att jag inte bryr mig om det, att det inte gör mig nånting.
Att jag inte tar skada utav det, men det gör jag. Så jävla mycket. Jag fick sån lust att bara skrika & slåss.
Nej, alltså det kan inte hända mig, aldrig.
Jag orkar inte att det ska hända dig igen, det räckte gott & väl förra gången. Snälla, jag har inte tid att vara hemma
och ligga och grina över din skull. Fan, om jag bara kunde göra nånting, bara nåt.

Jag vill ha nån att bara åka hem till nu, nån som kan trösta mig på riktigt.
Inte över msn, jag vill känna att jag har nån som jag bara kan plinga på hos.
Men jag har ingen, jag har ingen på riktigt. Jag vill ha nån, på riktigt.
 Den enda som är så jävla true är jakob, och han bor 40 mil ifrån. Det är så jävla orättvist, jag hatar det.
Jag skulle kunna göra mycket, nästan allt för att få hit han nu.

Men mest av allt vill jag rymma med dig nu, jag kallar dig "P".
Jag behöver dig, du behöver mig. Jag hatar att jag grinar, men fan.

Helvete, jag måste få skriva av mig. Vad fan ska jag annars göra? Ringa någon som inte ens vet?
Skulle ens någon ringa och fråga hur jag mådde om jag berättade? Är det ens en stor sak?
ja, det är det. Som fan.
Bara Jakob alltså, bara du.
 Bara vi i hela världen, resten får säga vad fan dom vill.

Ibland är två äkta, ibland inte.