babylonsjukan

Jag är sliten.
Jag är feg.
Jag behöver nån som behöver mig.


den 21 juli var jag så jävla happy, ändå väller ångesten över den dagen.
Allt var perfekt och operfekt. Allt var underbart och vidrigt.
Jag saknar och ångrar.
mh, men jag vet, jag vet att jag inte borde sakna dendär jävla dagen, dendär jävla killen.
Men jag ljuger om jag säger att jag inte gör det. För fyfan vad jag gör det.
    Det kommer i perioder, ibland är jag så jävla glad att jag inte tänker på det.
Men fan vad det är svårt ibland.

Jag fick nästan lite hopp igår, men när jag kollade tillbaka så kommer ångesten tillbaka.
Hur kunde jag ens tro på det. På honom?
Han var egentligen en av mina bästa vänner. 

Jag måste bli en starkare människa.
Jag får inte tåla hur mycket som helst.
Jag kan inte låta han svika mig hur många gånger som helst.

Jag sov hos sandra inatt, det fick mig att må bättre.

josefine säger:

bäst äru
- du ska bara veta hur glad du gör mig.

Ikväll behöver jag nån på riktigt.
Ikväll vill jag egentligen vara ensam och gråta.
Ikväll lyssnar jag på pernilla andersson ( vilket ger mig flashbacks från 21 juli)
Ikväll mår jag skit