babylonsjukan

I hela mitt liv och min lillasyster Stephanies liv, så har vi bråkat om våran mamma.
Vem som betyder mest för henne, vem hon tycker är sötast och så vidare. Och såklart så får man höra det man absolut inte vill höra. Nämligen: " Älskar er båda lika mycket". Undra om det stämmer?
Jag tror iallafall stenhårt på att hon älskar mig mest. För liksom, jag är hennes förstfödda.

Som idag när vi kollade på allsång på skansen, så satt mamma i en fåtölj, steffi var på väg in i rummet och jag låg i soffan.
Både jag och steffi såg chansen att sitta i mammas knä. ( Enbart för att göra den andra avundsjuk).
Jag såg min chans försvinna allt mer, ju närmare hon kom mamma. Jag reste mig upp kvickt och kastade mig på henne.
Steffi rusade in i hennes armar. Och mamma som satt så fint och sjöng med blev förstås chockad.
Nåja, det slutade med att puttelillasnuttbebisStephanie fick sitta där.
Hela tiden höll hon på och jävlades genom att säga saker som: Mamma är miiiiiin, mamma tittar på mej meeera, mamma hit mamma dit.
Jag kontade genast med att säga: Folk tycker att jag är mer lik mamma än var du är. Så, vems mamma är du lik?
   Mamma brast ut i skratt och tyckte att vi var så roliga så. Men det hon inte förstår, mamma lilla är att, det är allvar.
Riktigt jävla allvarligt!

pussssss

( här kommer lite bilder från när jag passade min tvååriga kusin Elliot)