babylonsjukan

För ungefär 4-8 år sedan var jag riktigt stolt över att lyssna på kent. Jag ville skryta och skylta med det hela tiden.
Kent var så mystiska, ställde aldrig någonsin upp på intervjuer eller foto. De gjorde heller inte många spelningar, så det var speciellt att se dom. Jag hade inte en enda vägg som var tom. Jag hade 502 bilder, planscher, utklipp på kent, för att vara exakt.


Idag är det nästan pinsamt att lyssna på kent. Varenda människa som en gång hatat kent älskar dom.
De gör mer spelningar än Håkan Hellström och Lars Winnerbäck. De syns i alla tidningar, hörs på varenda radiokanal och nästan varenda 14årig brudjävel lägger upp bilder och säger att hon dyrkar kent.
Idag har jag två planscher på kent. Samt två skivor på väggen.

Vad fan hände med det speciella och cyniska indiebandet som hade texter ingen begrep sig på.
Men man sa ju såklart att man förstod lite för att verka lika mystisk och djup själv.
Fast å andra sidan kan jag inte sticka under stol och säga att jag inte älskar kent.
För det gör jag, och kommer troligtvis alltid göra. Önskar bara att dom inte hade behövt sälja sig själva så jävligt.

pussss

   kent



kent.. eller?